Hej Svej.

Har haft en riktigt tråkig morgon, lite kunder och fryser som jag vet inte vad. Så min morgon har bestått av facebook. Har nog kollat upp alla gamla vänner, från Linne, Ängslätt och gymnasiet.

Fick lite smått panik när jag insåg efter X antal baby bilder, att alla har snart barn. Vad är det här? Helt seriöst, vad är det här? Är det baby epedemi just nu eller? Klankar verkligen inte ner på dom som har barn nu, så ta inte detta fel.

Absolut kan jag förstå att folk vill ha barn nu, att dom kanske känner att dom är i rätt ålder (?) och har träffat rätt man (?). Men jag kan nog inte riktigt förstå det.

Vad hände med att vänta? Vänta tills man tex har gift sig? Hur många gör det nuförtiden? Inte många. Om man nu är så kär och skaffar ett kärleksbarn som förhoppningsvis kommer att leva så länge man själv lever. Ett barn som man på nått sätt alltid kommer ha ett ansvar mot, eftersom det är ens barn. Hur kan man då inte båda föräldrarna ta ett ansvar och gifta sig?

Jag kan ju tycka att det är precis lika viktigt som att få ett barn. Det är en sak om man får barnet i tidiga år, tex tonåren. Men när man har "växt till sig lite" så borde man ju tänka annorlunda tycker man? Nu kommer jag säkert få en hel del skit, men va fan? Jag får väl lov att ha min åsikt. Den speglar ju ingen annans, förutom mig själv. Om man inte får lov att skriva vad man vill i sin blogg, vart ska man skriva det?

Jag kommer i allafall aldrig ( om jag får välja, ibland hinner man inte ) skaffa barn om jag inte är förlovad alltså SKA gifta mig inom kort, eller redan är gift. Innebär detta att jag kanske får skita helt i barn för att jag blir för gammal, så ja. So be it. Då var det kanske inte menat så. Jag tänker inte skaffa barn för tidigt, och definitivt inte för sent.

30 är gränsen uppåt enligt mig. Har jag inte fått mitt första barn inom 30-års gränsen så ska jag inte ha några. Så är det.

Måste bara poängtera återigen, att jag kan inte förstå vissa föräldrar.. Dom kanske är tillsammans med sin partner i 1 år. 1 ÅR endast. Sedan får dom för sig att göra barn.... Får barnet och allt är frid och fröjd. Tills mamman och pappan verkligen lär känna varandra, då kanske förhållandet spricker. ( Som det oftast gör när man inte har lärt känna varandra så väl och har för mycket ansvar ). Vad händer då med barnet? Jo, helt plösligt blir allting en annan 5a. Förstår inte det. Jag kanske har allt för extravaganta tankar nu, men ja.. Jag tycker att det är fel och att det är föräldrarnas fel som borde ha vetat bättre.

Och nej, jag har inte mycket aggressioner inom mig mot föräldrar eller nått. Jag är inte ett skillsmässobarn, och jag har haft en helt fantastisk uppväxt- för bortskämd. Så inte lönt att kommentera sånt.

Nä, nu ska jag ägna lite tid åt min Katia. Puss