och förudmjukad är jag....

Just nu är allting dåligt i mitt liv..
Så alla ni som vill läsa ett glatt inlägg, kan ju direkt skriva in en ny adress..
För här finns inget glatt förtillfället..

Bråkade med morsans bror i söndes, och de har fortfarande inte löst sig.
Jag har faktiskt ingen lust att lösa det i heller om jag ska va ärlig.
Bara hoppas att jag slipper se honom på ett tag.

Bråkade med farsan i gårkväll..
Mådde sjukt kass över de, jag o pappa har alltid oenigheter, men denna gången
känner jag mig orättvist behandlad. Sånt förtjänar inte jag!
Jag ställer ALLTID upp för mina föräldrar, egentligen mycket mer än jag behöver.
Men jag gör det för att jag älskar dom, och dom är mina föräldrar.
Man gör vad man kan för att underlätta.
Men i går blev de för mycket.
Jag vill flytta..
De löste sig med pappa..
Men vill ändå flytta..
Jag vill ta Camilla med mig, och flytta nånstans som inte är Malmö.
För första gången känner jag mig rätt trött på denna staden.
Jag är redo för nått nytt..

Kenneth och jag har haft en helt underbar vecka, sen börja bråket igen.
Det kom fram en massa grejer, som inte har kommit fram tidigare..
Jag känner att jag orkar inte gå igenom fler såna grejer.
Jag har gjort de tillräckligt med André och Johan.
Där va för mycket smussel, i dom förhållandena.
De känns som om detta kommer bli likadant.
Gud vet jag älskar dig, men jag orkar inte..
Jag orkar inte gå omkring och vara rädd för att vara lycklig.
Rädd för att vara lycklig, eftersom så fort jag är lycklig så dyker det alltid
upp något som tar lyckan ifrån en.
Är i de läget just nu att, skita i att försöka vara lycklig..
För att i slutändan skiter det ändå alltid sig, i allafall i min värld.

Jag vet om att man inte ska va cynisk...
Men helt seriöst, när allt de dåliga i ens liv, är mer än allt det bra..
Varför ska man ens försöka?